jako język handlowy czy też lingua franca (wspólny język) między Brytyjczykami a Chińczykami. Chinese Pidgin English) – zmodyfikowana forma języka angielskiego, która rozwinęła się w XVII w. yago:WikicatEnglish-basedPidginsAndCreoles.yago:WikicatChinese-basedPidginsAndCreoles.Extinct in China survives in Nauruan Pidgin English (en).Jfr amerikanen Charles Godfrey Lelands 'Pid-gin-english sing-song' (2:a upplaga 1888, med en ordbok), och Lentzner, 'Colonial english' (1891). Konjugationsformerna ersätts av ett antal besynnerliga och formlösa hjälpverb ('hab', av to have, ha 'hab got', har fått, har är, blivit 'belongey', tillhör, är 'can do', vilket betecknar möjlighet, m.fl.). Pronomen my (min) står även för 'jag, mig, vi, vår, oss' och så vidare. Sålunda får he (han) betyda även 'hans, honom, henne, de, deras, dem' och så vidare. Deklinationer, konjugationer och i allmänhet böjningar undviks, liksom i kinesiskan. Ett genomgående drag hos pidginengelskan är den kinesiska motviljan för r, vilken till exempel av red gjort 'led', av drunk 'dlunk', av cry 'clylo' ('-lo' är en tilläggsändelse), av green 'kilen'. Dialektens språkbruk blev ganska stadgat, och den ska inte betraktas som en regellös rotvälska det finns till och med böcker skrivna på pidginengelska. Denna blev efterhand nästan oumbärlig som en 'lingua franca' för östasiaternas umgänge med européer samt nyttjades även kineser och japaner emellan. Även rent kinesiska, malajiska, hindustanska och portugisiska ord är upptagna i pidginengelskan. Denna munart kan numera anses ha dött ut. En av teorierna till benämningens uppkomst är att det kommit av det engelska ordet business ('affärer'), vars uttal i kinesisk mun blivit 'bidsin' och därefter'pidsjin'. Pidgin-engelska /pɪˈd͡jɪn/, ett pidginspråk, som uppkommit i östra Asiens sjöstäder (särskilt Kanton) och huvudsakligen består av vanligare engelska ord i förvrängd form, lämpade efter Kinesiskans uttalssystem ochsyntaktiska regler.Oznacza to, że kategorie gramatyczne wskazywane są raczej przez pozycję wyrazu w zdaniu niż końcówki fleksyjne. Gramatyka i składnia są bardzo proste i opierają się na pozycji słowa w zdaniu. Chiński pidżyn zbudowano z około 700 słów angielskich z niewielkim dodatkiem słów pochodzących z innych języków. Chiński pidżyn stworzony został przez Brytyjczyków oraz przyjęty przez Chińczyków w celach handlowych (powszechnie uważa się, że termin pidgin jest zniekształconą formą angielskiego słowa business) i był używany prawie do końca XIX wieku.

Brytyjczycy uznali język chiński za niezwykle trudny, natomiast Chińczycy mieli o języku angielskim niepochlebne zdanie i uważali jego naukę za coś poniżającego. Chiński pidżyn powstał w Kantonie po otwarciu tam w 1664 przez Brytyjczyków pierwszej placówki handlowej.

A separate Chinese Pidgin English has sprung up in more recent decades in places such as Nauru.

Chinese Pidgin English is heavily influenced by a number of varieties of Chinese with variants arising among different provinces (for example in Shanghai and Ningbo). From the 17th to the 19th centuries, there was also Chinese Pidgin English spoken in Cantonese-speaking portions of China.

Chinese Pidgin English (also called Chinese Coastal English or Pigeon English traditional Chinese: 洋涇浜英語 simplified Chinese: 洋泾浜英语 pinyin: Yángjìng bāng yīngyǔ) is a pidgin language lexically based on English, but influenced by a Chinese substratum.

Chinese pidgin english